P e r n i l l a

Sprit fördummar!
Att en ung människas liv gick till spillo p.g.a. spritens avtrubbande verkan på hjärnan, som gjorde att 3 ungdomar tar beslutet att göra en kortare bilresa.
Trots allas alkoholpåverkan, i en bil med körförbud och slitna däck, sätter sig dessa ungdomar i bilen och kör iväg en morgon i oktober –98!
Endast sprit kan väl ge en sådan fördunklande inverkan som fick min bror att sätta sig i den bilen. Vem som körde vet vi inte, och kommer nog aldrig att få veta.
Det finns många frågor och få svar.

Min bror var inte en omdömeslös människa.
Det är därför svårt att acceptera anledningen till Jockes död. Att hans liv skulle ta slut så snabbt känns orättvist! Att han skulle göra ett sådant dumt misstag - ett misstag som skulle kosta honom hans liv!

Det hände en helt vanlig lördagsmorgon, helt oförberett för min bror, för oss alla. Vi hade inga som helst föraningar om att en sådan olycka skulle hända. Vi kände oss helt förlamade av sorg och vanmakt. Hans plötsliga död gjorde att allt annat kändes oväsentligt.
Alltför många rycks bort i unga år, det är aldrig rättvist och man frågar sig ”Varför nu? Varför Joakim?”

Man känner mycket vrede. Vreden mot döden som kom utan inbjudan, utan förvarning. Man fastnar lätt i vreden och sorgen. Det är naturligt att de finns där men efter ett tag kommer de ljusa minnena tillbaka.
De fina stunderna och ekon av skratten ”från de goda tiderna” kan förnimmas.

Varje människa lämnar minnen efter sig och ett arv som inte kan beskattas. Ett arv som blir till tröst för de närmaste i svåra stunder och ju större plats de ljusa minnena får desto lättare blir sorgen.

Mitt språk hade tagits ifrån mig, världen hade blivit en plats utan ljud.
Hösten hade kommit! Inga fåglar som lockar varandra med sina rop, inga trädkronor som sjunger sina ljusa sång. Mörkret lägger sig över marken och sveper in allt levande i sitt dunkla djup. Det blev tyst när Joakim lämnade oss. Allt som fanns kvar var en tom känsla.

Allt som kommer ur mig är tomma ord utan egentlig makt. Ändå är detta allt jag kan göra.
I stunder som denna finns det bara minnen kvar att plocka fram. Dom är bleka och vaga men låt mig färglägga några minnen som ligger mig varmt om hjärtat.

Joakim var en typisk storbror. Tyckte om att retas med sin lillasyster. Som oftast sprang och skvallrade för mamma.
Men med sitt spjuveraktiga leende lyckades Jocke charma de flesta och snabbt försvann de sura minerna.
Joakim var en väldigt kärleksfull, vänlig och humoristisk människa vilket gjorde honom väldigt omtyckt bland familj, vänner och arbetskamrater.

Året 1998 började allt gå Joakims väg!
Han hade hittat kärleken, skulle flytta till Umeå- där 3 av våra syskon bor, sökt jobb- som vi fått veta att han skulle ha fått.
Avskedsfest skulle hållas, han skulle lämna jobbet, lämna Malå.
Det blev istället ett avsked till jordelivet!
Vi saknar honom så och kommer alltid att göra!

Sensmoralen av denna tragiska händelse är:
Om du smakar alkohol- kör ALDRIG bil
Och åk ALDRIG med någon som är berusad!

Så många liv som gått till spillo p.g.a. rattfylleri.
Många unga liv! Hoppas att ni inte blir en av dem!

En familj är som ett pussel. När en pusselbit faller ur sin plats förstörs helheten. Min bror finns inte mer och den känslan är obeskrivbar.
Det finns dock en dikt som ger mig orden jag saknar.

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
Men ibland blir den aldrig densamma mer.”

Jag njuter verkligen på mina morgonpromenader med Laban. Det är så otroligt vackert med frost på marken, och se solstrålarna skina igenom träden... Innan jobbet igår så tog jag en bild på Laban. Det märks att Laban njuter lika mycket, han vet nog att snön snart kommer. (Laban älskar att busa i snö)