Är det idag man firar en far?

En kärleksfull famn
tröst i min hamn

Mjuka ord vaggade mig till ro
trygghet fann jag i mitt bo

Kloka ord på vägen gavs till mig
försvann den vägen för dig?

Kvar finns nu bara ett skal
av den du en gång var



(Pernilla, 2008-10-06)

Learning to fly.

"when you lose your way
when your heart breaks
when you can't escape
you feel just like a prisoner
of all the world says you will never be
that's when you can't give up
gotta hold on tighter now that ever
the answers will find you when you believe"

Låt mig vara.

Snälla. Bara respektera det. Du har gjort mig illa, sluta göra mig mer illa.
Låt mig vara.

35 år idag...

Du finns i mina tankar.


Behöver en paus...

Det är lite mycket nu som snurrar i huvudet.


-14 år-



 



Sprit fördummar!
Att en ung människas liv gick till spillo på grund av spritens avtrubbande verkan på hjärnan, som gjorde att 3 ungdomar tar beslutet att göra en kortare bilresa.
Trots allas alkoholpåverkan, i en bil med körförbud och slitna däck, sätter sig dessa ungdomar i bilen och kör iväg en morgon i oktober –98!
Endast sprit kan väl ge en sådan fördunklande inverkan som fick min bror att sätta sig i den bilen. Vem som körde vet vi inte, och kommer nog aldrig att få veta.
Det finns många frågor och få svar.

Min bror var inte en omdömeslös människa.
Det är därför svårt att acceptera anledningen till Jockes död. Att hans liv skulle ta slut så snabbt känns orättvist! Att han skulle göra ett sådant dumt misstag - ett misstag som skulle kosta honom hans liv!

Det hände en helt vanlig lördagsmorgon, helt oförberett för min bror, för oss alla. Vi hade inga som helst föraningar om att en sådan olycka skulle hända. Vi kände oss helt förlamade av sorg och vanmakt. Hans plötsliga död gjorde att allt annat kändes oväsentligt.
Alltför många rycks bort i unga år, det är aldrig rättvist och man frågar sig ”Varför nu? Varför Joakim?

Man känner mycket vrede. Vreden mot döden som kom utan inbjudan, utan förvarning. Man fastnar lätt i vreden och sorgen. Det är naturligt att de finns där men efter ett tag kommer de ljusa minnena tillbaka.
De fina stunderna och ekon av skratten ”från de goda tiderna” kan förnimmas.

Varje människa lämnar minnen efter sig och ett arv som inte kan beskattas. Ett arv som blir till tröst för de närmaste i svåra stunder och ju större plats de ljusa minnena får desto lättare blir sorgen.

Mitt språk hade tagits ifrån mig, världen hade blivit en plats utan ljud.
Hösten hade kommit! Inga fåglar som lockar varandra med sina rop, inga trädkronor som sjunger sina ljusa sång. Mörkret lägger sig över marken och sveper in allt levande i sitt dunkla djup. Det blev tyst när Joakim lämnade oss. Allt som fanns kvar var en tom känsla.

Allt som kommer ur mig är tomma ord utan egentlig makt. Ändå är detta allt jag kan göra.
I stunder som denna finns det bara minnen kvar att plocka fram. Dom är bleka och vaga men låt mig färglägga några minnen som ligger mig varmt om hjärtat.

Joakim var en typisk storbror. Tyckte om att retas med sin lillasyster. Som oftast sprang och skvallrade för mamma.
Men med sitt spjuveraktiga leende lyckades Jocke charma de flesta och snabbt försvann de sura minerna.
Joakim var en väldigt kärleksfull, vänlig och humoristisk människa vilket gjorde honom väldigt omtyckt bland familj, vänner och arbetskamrater.

Året 1998 började allt gå Joakims väg!
Han hade hittat kärleken, skulle flytta till Umeå- där 3 av våra syskon bor, sökt jobb- som vi fått veta att han skulle ha fått.
Avskedsfest skulle hållas, han skulle lämna jobbet, lämna Malå.
Det blev istället ett avsked till jordelivet!
Vi saknar honom så och kommer alltid att göra!

Sensmoralen av denna tragiska händelse är:
Om du smakar alkohol- kör ALDRIG bil
Och åk ALDRIG med någon som är berusad!

Så många liv som gått till spillo p.g.a. rattfylleri.
Många unga liv! Hoppas att ni inte blir en av dem!

En familj är som ett pussel. När en pusselbit faller ur sin plats förstörs helheten. Min bror finns inte mer och den känslan är obeskrivbar.
Det finns dock en dikt som ger mig orden jag saknar.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
Men ibland blir den aldrig densamma mer.

"Hitta min iPhone"

Vilken dramatisk helg det blev.
Undrar om det hela hände pga av dåligt beslut att försöka ha en trevlig kväll trots en dum dum hals, typ karma?
Nåväl.
Lördagskvällen började väl lida mot sitt slut, trodde vi, när vi befann oss på Göta Källare. Klockan var runt 2 tiden på natten/morgonen och vi satt i soffan på övre våningen och hade det trevligt.
I vanliga fall brukar jag ha stenkoll på min väska, men denna gång var jag oförsiktig och när vi gick ner till den nedre våningen och jag skulle plocka upp min fina ajfåån så var den spårlöst borta. Paniken började sprida sig och jag hälde ut allt innehåll på bordet. Ingen telefon.
Sprang upp till bordet där vi satt tidigare, frågade folket där om de sett en vit iPhone. Såklart inte.
Frågade i baren- men inget där.
Vid det laget började Johannes och Jonatan leta runt bland personal och väktare utan framgång. Såklart provade vi ringa fera gåner till mobilen under nattens gång, utan svar...
Jonatan kom på den briljanta idén att ladda ner "hitta min iPhone" appen efter att han frågat om jag hade den på min telefon.
Var lite orolig då jag bara laddat ner applikationen men inte visste riktigt hur den fungerade- behöver man ställa in något på den, ange uppgifter eller dylikt för att man skall kunna lokalisera den?
Visade sig att allt jag behövde göra var att logga in med mitt apple-ID så sökte den genast efter min telefon. Men den kunde inte lokalisera den, vilket gjorde att vi förstod att den som tagit telefonen mest troligen befann sig kvar på Göta Källare där täckningen var urusel.
Ledsen och utan hopp kände vi att kvällen var över och begav oss till Jonatans lägenhet. Väl där var klockan rätt mkt och jag provade åter igen att lokaliser telefonen- denna gång gav sökningen utslag på en byggnad i Hagsätra.
Med tanke på tiden på dygnet och stadsdelen kändes det inte bra att åka dit då, så vi la oss för att sova några timmar. Innan vi lade oss för kvällen ringde jag ändå polisen och brättade händelseförloppet och gjorde en anmälan.
Några timmar senare släpade vi oss upp och kollade genast om telefonen fanns kvar på samma plats, å det var den. Vi kollade upp på kartor för att få en exakt adress och när adressen var spikad så tog vi tuben dit direkt.
Visade sig vara ett höghus (såklart) och även bostadsrätter (!) vilket var förvånade när vi nog väntat oss ett lite sjabbigare ställe.
Porten var såklart låst och Johannes provade ringa till ett namn på listan över boende. En surtant svarade och vägrade släppa in oss.
Vi beslöt oss att vänta tills någon skulle gå in/ut genom porten men så kom en äldre man med hund gåendes ute och satte sig på en bänk utanför huset. Jag gick fram till honom och förklarade vår situation och att vi skulle vilja gå in i huset. Han förklarade att det varit många inbrottsförsök och därför släpper de ogärna in främlingar, å därmed var vårt samtal avslutat och väntandet fortsatte.
Tillslut öppnades dörren och vi smet in.
Nu började uppdrag: "hitta min iPhone".
Vi beslöt att dela oss på flera våningsplan och lyssna efter en signal- det vill säga den signal man kan sända via appen, signalen låter högt och länge, även om mobilen är på ljudlös. Som tur var är min telefon lite defekt, vilket gör att man inte kan slå av den på knappen, så vi vissta att telefonen skulle vara på.
Jag skickade signal, vi lyssnade... Något hördes, svagt. Men var?
Lät dovt och vi visste inte om det var DET ljudet eller något annat. Vi kom överrens att det var säkert från ett våningsplans högre upp och vi beslöt att jobba oss uppifrån och ner. Efter att ha gått igenom alla våningar och utan lycka, så upprepade vi proceduren ett par gånger. Vi började känna oss rätt uppgivna... Gubben med hunden kom nyfiket fram och frågade hur det gick, han verkade nu förstå att vi var sanningsenliga och önskade oss lycka till.
Efter ett bra tag ropade Jonatan att vi skulle komma ner till bottenplan och lyssna. Batteriet på Jontes telefon började närma sig dödläga och tiden tickade iväg... Men väl nere på bottenplan visade sig att det fanns två lägenheter vi hade förbisett då vi bara såg cykelförråd å dylikt när vi gick in. Vi spelade ljudet igen och nu hörde vi det tydligare. Vi lyssnade genom dörrarna och hittade lägenheten där ljudet kom från. Fortfarande rätt dovt ljud men vi kände oss rätt säkra att min telefon fanns därinne.
NU kunde vi ringa polisen och be om assistans. Några få minuter senare dök en polisman upp med sin hund. Vi förklarade kortfattat för honom och han skulle ställa sig på baksidan med hunden för att säkerställa att ingen skulle fly.Kort därefter kom den andra polisbilen med ytterliggare 2 poliser. Lite läckert, värsta pådraget...
Vi berättade åter igen vad som hade hänt och de bad oss vänta utanför medan de gick till lägenheten.
Eftersom anmälan hade gjorts och mobilen blivit stulen, inte tappad, så innebär det att polisen får gå in i lägenheten och leta, öppnas inte dörren ringer de efter en låssmed. Kändes som taget ur en film det hela, haha...
Polisen gick in, knackade och ingen öppnade. De knackade igen, öppnade brevinkastet och sa högt "Polis, öppna dörren".
Dörren öppnades och poliserna gick in i lägenheten. Det dröjde inte länge förrän ena polisen kom ut med min telefon!
LYCKA!!!
Polisen skrattade och berättade att det fanns en ung tjej i lägenheten som skrämt hade sagt på en gång: "Är ni här för den vita telefonen?"
Telefonen låg i ett annat rum under en kudde, vilket förklarade den dova signalen.
Tjejen påstod att hennes bror hade kommit hem med telefonen inatt, sagt att han hittat den och att hans syster skulle svara i telefonen om den ringde för att den tillhörde en tjej och att han skulle iväg på ärenden under förmiddagen.
Lite underlig historia, eftersom vi ringt massor av gånger under natten och förmiddagen.
Polisen skulle förhöra killen och kontakta oss om fler uppgifter behövdes. De var glad att telefonen var funnen och var imponerad över hur vi skött saker och ting. När vi tackade för deras hjälp svarade de med att: "Haha ni hade ju redan gjort allt, vi behövde bara hämta telefonen. Bra gjort!"
Glada och lättade, fortfarande lite adrenalinhöga begav vi oss tillbaka.
Lesson learned #1: håll bättre koll på väskan, vi bor inte i Norrland längre!
Är så lättad att ha min telefon tillbaka plus att man har en kul historia att berätta för barnbarnen i framtiden.
Otroligt trött efter en känslomässig berg och dalbana. Rädsla, förtvivlan, ilska, trötthet, spänning, glädje...
Äntligen ett gott lyckligt slut iaf- men kroppen mår inte bra idag dessvärre.
Lesson learned #2: skippa utekvällen om du inte är 100% frisk, det blir bara värre.
Anyway- ni som har en iPhone och inte laddat ner appen- gör det. Är så glad över denna lilla fantastiska app som visade mig vägen till min telefon. Dagens teknik- inte så pjåkigt!

tänkvärt.

Det spelar ingen roll för mig vad du arbetar med.
Jag vill veta vad du längtar efter, och om du vågar drömma om att tillgodose din längtan.

Det spelar ingen roll för mig hur gammal du är.
Jag vill veta om du vill satsa din värdighet för kärlekens skull, för dina drömmar, för äventyret att vara levande.

Jag vill veta om du berört kärnan i din egen sorg,
om du öppnat dig för livets svek eller blivit skrumpen och instängd av rädslan för mera smärta.

Jag vill veta om du kan klara smärta, min eller din egen,
utan att göra något för att dölja den eller trubba av den.

Jag vill veta om du kan vara fylld av glädje, min eller din egen,
om du kan dansa vilt och låta hänryckningen fylla dig ut i finger- och tåspetsarna
utan att glömma människans begränsningar.

Det spelar ingen roll för mig om det du berättar är sant eller inte.
Jag vill veta om du kan vara sann mot dig själv, trots att du gör någon annan besviken.
Om du kan stå ut med att anklagas för förräderi utan att förråda din egen själ,
om du kan vara trolös och därmed trovärdig.

Jag vill veta om du kan se skönhet, även när den inte är vacker.

Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt eller mitt,
och ändå stå vid randen av en sjö och säga ja till livet.

Det spelar ingen roll för mig var du bor eller hur mycket pengar du har.
Jag vill veta om du kan gå upp efter en natt med sorg och förtvivlan, uttröttad och förkrossad,
och ändå säga ja till livet
.

Det spelar ingen roll vem du känner eller hur du kom hit.
Jag vill veta om du kan stå mitt inne i elden tillsammans med mig och inte fly.

Det spelar ingen roll för mig var eller vad eller med vem du studerat.
Jag vill veta vad som stödjer dig inifrån, när allting annat faller ihop.

Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv
och om du verkligen tycker om det sällskap du har i de tomma ögonblicken…


En olycka kommer sällan ensam...

Idag var ju ingen bra dag, så  är det bara.
Barnen hade nog en toppendag- FÖRSKOLANS DAG. Säger sig självt att de hade fullt upp- men det hade vi pedagoger med, kan man lugnt säga.
Dagen började då först å främst inte superbra, sen full galopp från första minuten på jobbet, sen får jag å J domen att det kommer landa på runt 6000:- för att åtgärda allt på bilen OCH till sist... Min j&"&%%#€## tand gick sönder. Igen. För tredje gången. Ordentligt!!!
Bannat. De kommer nog dra ut den. Usch, hatar att gå till tandläkaren! *ryser*
Nej usch å fy, ger upp för idag. =(

Fyll upp mig med känsla!

musik, musik, musiiiiiik!! Min styrka och motivation genom allt från första början!

Musiken inspirerar mig.
Tröstar mig.
Motiverar mig.
Lugnar mig.

Musik kan ändra mitt humör på ett hjärtslag!


"I hela mitt liv har jag litat på mig själv..."


Så var det helg dårå..

Vilken skön dag. Öppnade- vilket innebär att man stiger upp i ottan men får sluta kl. 14! Rätt skönt... Idag var jag dessutom hos småbarnen på 1-2 år istället. Så mysigt!! Nu har jag kommit hem till min stackars karl som har så problem med sin rygg. Riktigt pensionärspar börjar vi bli med alla våra krämpor och besvär. Ottar och Agda, 85 år, säger hej till er alla! ;) Vi ska fortsätta dagen sedan i sann pensionärsanda och laga oss middag och bänka oss i soffan. Ligger nog i sängen innan solen knappt gått ner haha.. Hej svejs!

Love.

Alla Hjärtans Dag- blommorna står fortfarande röda och fina...


Story of my life...

Blev sjuk. Igen!
Virus... Som så många andra har nu iofs, så kanske inte så konstigt att just JAG blev sjuk då... Men ändå, give me a break!!
Har inte tid att bli sjuk! Är sååå arg!!
Myser ner mig i soffan nu å tröstäter något sliskigt som jag inte kan känna smaken av, men ändå...

Någonsin...

Kommer jag se dig gå
där
ensam
kommer du vara en som alla ser men inte vill se
kommer du vandra gata efter gata med tom blick

leva i en värld som inte finns
en verklighet som ingen förstår
ett liv du inte borde leva

kommer du någonsin att förstå
kommer du kunna känna det du borde känna
kommer jag någonsin se den du en gång var
eller var du någonsin så

är jag naiv som fortfarande hoppas
långt inne i hjärtat
eller kan
allt
bli bra en dag?



RSS 2.0